zandstrand

jag tar på mig alla andras problem, det ihop med mina egna och den enorma saknaden efter dig har rasat min mur totalt.. och efter vad C, som stod mig så nära, gjorde så kan jag inte längre lita på någon. vet att jag får skylla mig själv att jag är ensam då men när alla mina murar redan rasat så skulle ett slag emot mig vara "dödande"..

det känns som att jag förlorar allt, som att jag skriker och skriker men ingen hör.. och dom som hör och ser kan inget göra eftersom jag inte vågar lita på att dom hjälper..

hur skall jag kunna hantera allt utan dig.. utan den där personen som ALDRIG sviker, som kramar mig sådär lagom hårt och har dom där tindrande ögonen som VET att allt blir bra, eller åtminstone OK?

Hur skall jag kunna stå på egna ben när dom båda är brutna?

och Hur skall jag kunna låta någon in när jag inte har någon dörr kvar att öppna..?

kära älskade E, jag faller isär..

Ett brev till han som betyder...

det kändes som enda sättet att förklara vart jag står just nu..